Så var vi då välbehållna hemvändare igen efter nästan 80 mil i Skåne. Åtta Halmstad-TOK-ar körde en höstrunda under dagarna tre i Skåneland, detta landskap med sin skiftande natur med åsar, bördig åkermark och skog. Vägar som lockar mc-åkare att leva ut sina lustar helt och fullt. Öppna kurvor i slättlandskapet , backar, rejäla stigningar, vackra lövsalar med bok, ek och ask. Som grädde på moset ett antal slott och herresäten med genuin miljö, små landsortsbyar med intressanta anor långt tillbaks i tiden.
Fredagen den 7 september gasade vi, Ingvar B, Alruni S, Per-Olof H, Anders K, Jerker A, Mats G, Nils L samt undertecknad iväg till Blentarp, - mitt i Skåne. Byns vandrarhem blev vår bas för utflykterna där vägarna och samvaron var målet.
Några av deltagarna hade fixat vägvalet och därför var det med spänd förväntan vi startade de olika dagsetapperna. Första dagen tog vi oss på småvägar ned till vårt övernattningsställe. Bl.a via Kvidinge där vi passerade det unika monumentet till minne av den svenske kronprinsen Carl-August och hans död 1810. Sittandes på hästryggen drabbades han av ett slaganfall då han inspekterade skånska trupper på Kvidingehed. Monumentet är 13 alnar högt (c:a 8 meter) och tillverkat i Kolmårdsmarmor och restes år 1826 på platsen där prinsen dog.
Dagen avslutades med grillning av ”närproducerad korv” och något så unikt som hemlagade bisonburgare! Gun,- sambo till Mats, hade fixat detta och jag lovar att det var en delikatess utöver det vanliga. Kvällens sotiga grillmästare var Jerker och Mats och vi kunde utan att tveka ge dem fem briketter av fem möjliga. Fram mot aftonen blev det lite kollektiv hjärngympa och vi lyckades med viss hjälp och lite egen ansträngning lösa Ingvars namnrebusar. Därtill ett kollage av Skånevitsar och lite annat smått och gott som sätter guldkant på tillvaron.
Ni kanske undrar varför vi valde just Blentarp som plats för vårt ”basläger”. Svaret är enkelt. Mats fingertoppskänsla, mitt i landskapet och lågt pris. Lägg därtill att vandrarhemmets föreståndare Britt-Marie Wall är en ”pärla” som kan det där med frukost och gästvänlighet. Dagens första etapp var 21,6 mil och den effektiva körtiden var 3 timmar och 30 minuter.
Dag två, lördagen den 8 september började med en rejäl fruktost och vi fyllde våra termosar med kaffe och fixade mackor till våra tupperwareburkar. Vi kände oss väl förberedda inför dagens äventyr och under ledning av Mats G drog vi iväg mot de sydligare delarna av Skåne. Mycket tilltalande vägar förbi Snogeholms slott och söderut, med en förmiddagsfika i Abbekås hamn. Där kollade Ingvar fiskeflottan och om det fanns något lämpligt ”snipobjekt” som han kunde förvärva och segla hem till Halmstad. Vidare utmed kusten och sedan norrut till Anderslöv. Här parkerade vi på kullerstenstorget och invaderade byns spel och lotteributik i jakt på de stora kulorna med en framtid i lyx och överflöd. Vi satte oss tillrätta på Gästgivargårdens uteplats, skrapade Triss och hoppades att ”plötsligt så händer det”. Men icke! Vinsten blev ett par extra nitlotter.
Som på en given order öppnades Gästgivargårdens bastanta ekdörrar och värdinnan bjöd in till lunch. Mats hade aviserat vår ankomst och vi kunde njuta av en helt superb anrättning i klassisk gästgivarmiljö. Någon i gänget briljerade med sin nyinlärda skånska och gav oss uppmaningen: ”Läss ente opp för myed mad på tallärken” – dock utan att bli åtlydd. Mätta och belåtna fortsatte vi mot Sandåkra och ett guidat besök på Johannamuséet.
Detta är Skånes största enskilda museum och grundat av teknikentusiasten Manfred Malmqvist 1983. Namnet har tillkommit efter hans Ford av 1914 års modell som gavs namnet ”Johanna”. Vi rekommenderar verkligen ett besök och ni får uppleva en imponerande teknikutveckling som berör hem, lantbruk, industri och fordon. Ljudupplevelsen från de två stora manshöga positiven var något alldeles extra. Tala om sound, eller ljud om man så vill. Trots avsaknaden av digital teknik var detta av högsta klass. Ursprunget till nuvarande elbil finns också att beskåda. En högblank svart och mycket elegant designad tingest med tillkopplad passagerarvagn och tillverkad i Tyskland av embryot till nuvarande Audi.
Många av muséets föremål används som rekvisita vid filminspelningar, bl. a i Hasse & Tages filmer. Ett par av Stålfarfar, Gustaf Håkanssons cyklar kunde beskådas i en monter. En av dessa använde han för sin resa till Jerusalem år 1959. Han gjorde sin sista cykeltur efter sin 100-årsdag! Med detta i åtanke satte vi oss bekvämt tillrätta på våra motordrivna järnhästar och tyckte nog att vi var lite trötta och stela inför dagens sista sträcka till Blentarp där vi nöjt konstaterade att vi kört 22,9 mil. En liten och mycket blygsam sträcka i jämförelse med Stålfarfars manuella pedaltripp till Jerusalem. Undrar just om Gustaf någonsin kände sig trött och stel?
Under dagen gjorde vi även nedslag i Kåseberga. De mest alerta i gänget bergsklättrade upp till platån med Ales stenar, dock icke undertecknad som njöt av en Magnum och Kvällsposten vid hamnbassängen. En genuin skåning som lätt svettig kom ned för slänten och Ales stenbumlingar, uttryckte sig på följande sätt: ”Jau rännade så jau haffa etter ånnen”. Fritt översatt betyder det” jag gick så fort att jag kippade efter andan. ”
Som avslutning på dagen kändes det som om vi förtjänade en trerätters middag med lite gott att dricka. Även denna afton blev det hjärngympa och överlägsen vinnare i citattävlingen blev årets rookie Per-Olof Håkansson. Han blev förärad ett unikt diplom med en limerick, ögonblicket till ära. Dessutom ett glas av modell mindre med några tänkvärda ord på vägen. P-O var överraskad och imponerad över sin egen kunskap och kände sig rörd vid ceremonin. Hade vi unisont och flerstämmigt vokalt framfört ”Du gamla, du fria” hade han likt en olympier klämt fram en tår eller två. Kvällen gick, vitsarna stod som spön i backen och nattsömnen var välkommen.
Sista dagen gick inledningsvis i osäkerhetens tecken. Anders K skissade på kartan in i det sista innan han spikade den första tredjedelen av hemresan. Döm om vår förvåning när han efter fem minuters körning valde en grusväg! Okey tänkte vi, - säkert en liten genväg för att komma på fast mark igen. Men icke så, - det blev mer och det blev ännu mycket mer! Inte nog med det, vi blev tvungna att vända några gånger också. Men efter dessa svettiga gruspass som kändes som timmar kom vi fram till ett asfalterat T-kors och det upplevdes som Guds befrielse. Vid efterföljande stopp så förklarade Anders nyttan med grusträning och övning och det var först senare under resan och med lite press som han erkände att han kört fel. Ingen skugga må falla över Anders, vi fick vår grusdos som vi med all sannolikhet aldrig skulle skaffat oss på egen hand. Ibland kan fel bli rätt och vi svalde det hela med ett gott skratt. Vi kände oss nog lite kaxiga, att vi klarade äventyret utan en rispa vare sig i självförtroendet eller på våra cyklar.
I Brösarp var det dags för lite tankning, både kaffe och högoktanigt. Jerker tog över kommandot och sedan bar det av upp och ned över Linderödsåsen i riktning mot Röstånga. Där var det dags för ett sista byte av föråkare. Undertecknad fick leda gruppen upp över Söderåsen bl.a på delar av Sveriges första Grand Prixbana (1933) mellan Stenestad och Norra Vram. Banan som på den tiden var c:a 3 km lång och kördes tolv varv. Premiärtävlingen blev en katastrof och publiken som uppgick till hela 100.000 personer blev vittne till en våldsam kollision med dödlig utgång. Den svenske föraren Börje Dahlin i sin 7 liters Mercedes hade tätposition när han fick sladd och körde in i en ledningsstolpe. Hans mekaniker slungades ur bilen och omkom när han blev överkörd av Fordföraren Olle Bennström. Elva bilar blev inblandade i olyckan och bensin strömmade ut på vägbanan. Den antändes och en intilliggande villa brann ner till grunden. Trots detta fortsatte tävlingen och den italienske föraren Antonio Brivo vann i en Alfa Romeo med en snittfart av 124 km/tim!! Som kuriosa kan nämnas att författarinnan Astrid Lindgren var tävlingssekreterare. Detta hände för snart åttio år sedan men nog kändes de motorhistoriska vingslagen på vägen ned för de 158 krokiga höjdskillnadsmetrarna mot Norra Wram.
Dagens körning blev 35,2 mil innan vi fick målflagga på parkeringen vid Snöstorps kyrka. Då hade vi gasat och bromsat i ett landskap med 1,2 miljoner innevånare, över tre åsar (Linderöd, Romele och Söderåsen) slättbygd, blandskog och förbi slott, kojor och herresäten. Detta i ett fint mc-väder om än något blåsigt inledningsvis. Över oss svävade och vakade Nils Holgersson på sin vita gås, strategiskt placerad i Skurup utmed E65 i en mäktig gestaltning av konstnären Jon Leifsson.
Med dessa rader vill vi inspirera fler TOK-ar att köra på de vägar vi gjorde under veckoslutet i september 2012.
Lite bilder finns i vårt fotoalbum. (klicka på länken nedan!)
http://www.oldknutters.se/cpg145/thumbn ... ?album=117
Till sist några tänkvärda och ständigt aktuella rader i melodin ”Lite grann från ovan”.
Du kära gås som stolt i skyn dig svingar
har ingen farlig last att kasta ned.
Ty du bär fredens vita vackra vingar
som världen längtar efter mer och mer.
När människobarnen går där nere och kivas
då resonerar du nog liksom jag.
Tänk vad skönt det är ändå
att få sväva i det blå
och se er lite grann så här från ovan.
Hälsningar
Lars-Rune Ericsson