Slår upp ögonen som vanligt kl. 05.30. En efterhängsen ovana som dröjt sig kvar från den tiden då man jobbade och bidrog med lite skattekronor. En helt orörd onsdag med datum den 17:de oktober 2012 väntar och vädret ser bra ut. Friherre som man är, så finns det inget som hindrar mig från att fylla dagen med en mc-runda i goda vänners lag. Några knapptryckningar på datorn och kallelsen var accepterad av några likasinnade.
Via Stjärnarp-Kapplet-småvägar till Uddared-Knäred-Tommared-Svenshult-Stäme-Våxtorp-Rössjöholm-Kollebäckstorp-MunkaLjungby hade vi Ängelholm och en räkmacka på Mormor Olgas Café som mål i dubbel bemärkelse. Allt stämmer, som det plägar göra vissa dagar.... livet leker som det också plägar göra vissa dagar. I dagens termer kallas det "ha flow". Kurvorna ligger precis där de skall, 157 väldresserade hästar galopperar i takt under sadeln, inga sporrar behövs och de lyder minsta vink med högerpiskan.
Passerar Knäred och här råder ju fred ända sedan 1613. Resterna av ett nedbrunnet hus i centrum vittnar om att det är det mest dramatiska som hänt i byn sedan dessa historiskt viktiga dagar. Svenshult-Stäme och perfekta öppna kurvor i riktning mot Våxtorp. Välkomnas till byn av en tom korvkiosk och passerar rondellen, beundrar den välskötta hembygdsparken med sin fågeldamm, pittoreska byggnader och en välansad park. Vridet styret åt höger mot Rössjöholm, noterar att marknadsplatsen ligger öde. Knallarna har inte för avsikt att sälja renkorv och spunnet socker den här dagen. Gör mig mentalt redo för den utmanande sträckningen ned till Västersjön. Kollar i backspegeln, mina kollegor är med på raksträckan fram mot Vallåsens Värdshus, på symmetriskt avstånd likt en ljusslinga i advent.
Efter några kilometers körning, efter en högerkurva, ser jag plötsligt ett irriterande helljus i min vänstra backspegel. Kollar en extra gång och blir störd över att min bakomvarande kompis inte respekterar det säkerhetsavstånd vi kommit överens om. I samma ögonblick upptäcker jag att att motorcykeln är blå-vit och föraren gul-svart och nu satsar på omkörning. Tro mig, det krävdes ingen större logik eller slutledningsförmåga för att konstatera att det helt oväntat smugit sig in en oönskad katt i raden av hermeliner! Slog av gasen och svängde in till dikeskanten samtidigt som tusen tankar om körkortsindragning, samhällstjänst och böter snurrade runt under hjälmen. Allt inom loppet av några ödesmättade sekunder.
I Våxtorp hade vi således blivit observerade av en patrullerande och plikttrogen mc-polis, som på behörigt spaningsavstånd följt vår färd genom byn. Uppenbarligen en lite för kort sträcka för lagens, för dagen låååånga arm. Efterföljandet fortsatte därför på den populära mc-vägen mot Rössjöholm och det är just på den här sträckan som min högerhand har för vana att i större omfattning påverkas av adreanlin och kurvor än omdöme och förnuft. Efter lite diskussioner och polisiära bevis i form av en display fullsmetad med siffror, koder, bokstäver och något som liknade en EKG-kurva, så föll jag till föga och erkände mitt brott. Tänkte att jag nog skulle få ett lindrigare straff om jag uppträdde som samarbetare i stället för motarbetare. Slippa att bli bojad, kölhalad och förd till galgbacken. Polismannen uppträdande var vänligt men bestämt och med min hjälp kunde han fylla i den lilla vita blanketten med personnummer (450429) bötesbelopp (2.400 :-) klockslag (13.49) och brottet i fråga (snitt 90 kmh mot tillåtna 70 kmh). Fick dock ett erkännande för att jag respekterat hastighetsgränsen inom tätbebyggt område, som lite plåster på de mentala såren. Blev nästan lite smickrad och höll för ett ögonblick på att gå upp i enskild ställning, slå ihop klackarna och avsluta med en reglementsenlig honnör.
Efter lite sammanfattande diskussioner i gruppen, fortsatt vi vår onsdagsrunda helt enligt plan. Med polismans löfte om att vi inte skulle bli efterföljda eller att hans kollegor på andra sidan åsen skulle smyga i lönndom. Enligt gammal vana och vårt behov av ritualer stannar vi på parkeringsplatsen vid Västersjön för att slå en kollektiv drill i den avlövade bokskogen. Skrattar åt eländet och gasar vidare till Olga lergökastaden. Räkmackan smakar utmärkt och solidariteten hos mina kamrater visade sig sträckas mycket långt. Lugnande och förtroliga samtal av terapikaraktär och klappar på axeln, samt löfte om att dela syndapengarna lika. Därmed kan jag dra en lättnandes suck och klara att försörja min familj ytterligare på obestämd tid. Behöver enbart dra in lite på det som kallas tillvarons guldkant. Och inte minst, - jag kan se fram emot att få köra den här turen tillsammans igen när en ny säsong står för garagedörren, om än med lite större vaksamhet och bättre omdöme. Tack kamrater !
Konsensus: Omdömet sviktar på gubbarna när man ser kurvor. Man får ta konsekvenserna, - lite fattigare i plånboken men rikare på erfarenhet.
Hälsningar
Lars-Rune Ericsson
